:(

Idag skedde något riktigt läskigt.

S blev nästan överkörd. Det här hände:

Vi skulle gå över ett övergångsställe, vi var över ungefär halva när en bil kommer. Jag ser bilen, jag tror att bilen ser oss. Den körde ganska sakta och det var en sådan självklarhet. Sen märker jag att den inte gör det, och stannar snabbt till. P gör det samma. Men S som inte är uppmarksam på bilen fortsätter framåt. Bilen kommer precis framför henne. Hon kommer slår rätt in i sidan på bilen och ramlar bakåt. Sen är hon bara helt tyst.

Jag skriker till, allt gick såfort och tror hon blivit överkörd. S börjar gråta, jag skakar och gråter och är helt i chock. Trodde verkligen för några sekunder att hon skulle bli påkörd, att hon var påkörd. Mannen i bilen kommer ut, pratar massa tyska men jag lyssnar inte på honom. Försöker bara kolla så att S mår ok och att hon inte skadat sig så mycket. Vi går över gatan, där jag bara står och kramar om henne och gråter. P börjar skrika massa dumt. Första gången här som jag skriker på honom. Men jag var så rädd, så ledsen och fattade ingenting. Han säger att S får skylla sig själv och massa strunt. 

Vi börjar sakta gå därifrån, alla människor står och kollar på oss. Jag fattar ingenting. Efter en minut kommer mannen i bilen springandes bakom. Han frågar hur det är med S, om hon är ok, ber massa om ursäkt säger att han inte såg oss och så. Jag säger att vi är ok. 

Min hjärna bara tänker, att om han hade varit en sekund senare, hade hon gått ett steg till och blivit överkörd. Att det var så jäkla nära. Så läskigt. Kunde inte sluta skaka ens en timme efter. Min lilla flicka. Hur kan det fått vara så nära. 

<3